Arkiv för oktober, 2018

Lögnen som makthavares privilegium

torsdag 25 oktober 2018

När Trump är upprörd över det polariserade offentliga samtalet i USA och beskyller media för fake-news, överdrifter och lögner, så glider han på sanningen. Sanningen är den att Trump är den som i allra högsta grad satt ribban för det offentliga samtalet med uppenbara lögner.

När Muhammad bin Salman, kronprins och premiärminister i Saudiarabien, upprörs över det ”förfärliga” mordet på CBN-journalisten Jamal Khashoggi på konsulatet i Istanbul, glider han, ja snarare halkar han på sanningen. Sanningen är den att MbS inte har några skrupler då det gäller våld mot kritiker och oliktänkande.

När Kent Ekerot upprörs över invandrares beteende med våld och trakassaerier redan under hans skoltid och att detta är typiskt för invandrare, glider han på sanningen. Han berättar själv hur hans filosofi är att inte backa.(Podden SR.se) Den som backar är svag. Alltså ska våld och aggressivitet bemötas med våld och aggressivitet. Därmed sätter SDs fd juridiske talesman ribban för det offentliga umgänget, som får tillskyndare av gänguppgörelser och dito skjutningar att nicka instämmande.

När Tobé (m) är upprörd över att nuvarande regering inte skött det EU-kritiserade gränsskyddet, glider han på sanningen. För sanningen är den att gränsskyddet har varit eftersatt under åtminstone 5 regeringar av olika färger. Alltså även Alliansen 2006-2014.

Varför går vi ständigt på detta halkande på sanningen hos makthavare. Kanske att vi trots allt tror människan om gott, att de egentligen vill väl. Eller att vi glömmer så snabbt att vi på kvällen inte ens kommer ihåg morgonens nyheter. Eller att vi helt enkelt inte orkar bry oss. Eller bara en känsla av maktlöshet. Att ge upp inför det stora och mera uppröras över det lilla, närliggande och fattbara. När blir vi lika upprörda över en makthavares lögn som att en invandrarunge glider på sanningen om sin egen ålder för att slippa helvetet i Afganistan?

Först en ordentlig smäll på den egoistiska käften, så att vi fattar. 

söndag 21 oktober 2018

Jag är nu inne på min 136:e skissdagbok. Den första 1985 anteckningen är att svärfar dör. Sedan har det blivit ett galleri av ideer, tankar, texter, skisser på barn, väntande människor, nonsens, världens elände och mycket annat. 

Det som är mest intressant är att man tänker i sina upptrampade spår. Och har inte lätt att komma ur dem. I bok 81 2004 skriver jag om oro. Varför ska man oroa sig, det går antingen åt helvete ändå, eller inte. Vad kan jag påverka mer än mina egna val. Att Trump är en idiot som kan ställa till det i världen är väl knappast något jag kan påverka. 

Varför oroar man sig? Av moraliska skäl? Förnuftet säger att det finns skäl till oro över tex klimatet, kapprustningen, världsekonomin. Om man inte oroar sig har man inget ansvar. Jag måste oroa mig för att regnskogen torkar bort och isbergen smälter, annars visar jag inget ansvar för jorden och klimatet. Min lilla insats är en del i ett större mönster av positiv utveckling. 

Varför oroar man sig inte? Av egoistiska skäl. Samtidigt som jag oroar mig för klimatet sätter jag mig gärna  i ett flygplan till Spanien eller ger mig ut på en Europaresa på 400 mil i en diesel. För att jag tänker att min lilla insats betyder väl inget. Ja så ologisk är man. Dels detta moraliska ansvar för jorden. Dels denna känsla av obetydlighet för att motivera egoismen.

Vad blir då slutsatsen? Ett egoismen är lika stark som moralismen. Moralismen är övergripande, intellektuell, teoretisk. Egoismen är kortsiktig, populistisk, fysisk och pragmatisk. Se där. Människan i ett nötskal. En ständig kamp mellan moral och egoism. 

Men visar det sig att moralismen har rätt i rent praktisk mening, köper egoisten även moralen. Den dag klimatet verkligen utsätter oss för praktiska problem (se sommarens torka som en försmak) då vaknar egoismen. Och egoismen är också en konstruktiv kraft som kan lösa moraliska problem. Så det finns hopp, men först en ordentlig smäll på den egoistiska käften, så att vi fattar.