Lögnen som makthavares privilegium

När Trump är upprörd över det polariserade offentliga samtalet i USA och beskyller media för fake-news, överdrifter och lögner, så glider han på sanningen. Sanningen är den att Trump är den som i allra högsta grad satt ribban för det offentliga samtalet med uppenbara lögner.

När Muhammad bin Salman, kronprins och premiärminister i Saudiarabien, upprörs över det ”förfärliga” mordet på CBN-journalisten Jamal Khashoggi på konsulatet i Istanbul, glider han, ja snarare halkar han på sanningen. Sanningen är den att MbS inte har några skrupler då det gäller våld mot kritiker och oliktänkande.

När Kent Ekerot upprörs över invandrares beteende med våld och trakassaerier redan under hans skoltid och att detta är typiskt för invandrare, glider han på sanningen. Han berättar själv hur hans filosofi är att inte backa.(Podden SR.se) Den som backar är svag. Alltså ska våld och aggressivitet bemötas med våld och aggressivitet. Därmed sätter SDs fd juridiske talesman ribban för det offentliga umgänget, som får tillskyndare av gänguppgörelser och dito skjutningar att nicka instämmande.

När Tobé (m) är upprörd över att nuvarande regering inte skött det EU-kritiserade gränsskyddet, glider han på sanningen. För sanningen är den att gränsskyddet har varit eftersatt under åtminstone 5 regeringar av olika färger. Alltså även Alliansen 2006-2014.

Varför går vi ständigt på detta halkande på sanningen hos makthavare. Kanske att vi trots allt tror människan om gott, att de egentligen vill väl. Eller att vi glömmer så snabbt att vi på kvällen inte ens kommer ihåg morgonens nyheter. Eller att vi helt enkelt inte orkar bry oss. Eller bara en känsla av maktlöshet. Att ge upp inför det stora och mera uppröras över det lilla, närliggande och fattbara. När blir vi lika upprörda över en makthavares lögn som att en invandrarunge glider på sanningen om sin egen ålder för att slippa helvetet i Afganistan?

Kommentarer inaktiverade.