‘Klaive-bloggen‘

OM KLIMATET

onsdag 28 november 2018

 

 

 

 

 

 

”Vi människor kommer inte att reagera förrän klimatet påverkar vårt dagliga liv”


”Generally people won´t able to change their habits, ther´s a direct effect on their

day-to-day life”  DION PONCET

 

Dion Poncet came of age in a place almost no one calls home. He was born on a sailboat in Leith Harbour, an abandoned whaling station on South Georgia island. His father, a French adventurer, had met his mother, an Australian zoologist, on a jetty in Tasmania while sailing his boat around the world. The couple started a family in the South Atlantic. For years they traversed the west coast of the Antarctic Peninsula, surveying wildlife in uncharted bays—seals, flowering plants, seabirds—with three boys in tow. Dion was the first.

Rädslan är en stark drivkraft, kanske en av de starkaste hos människan. Att skydda oss för verkliga eller teoretiska faror får oss att oroa oss. Vi skaffar oss kunskap om faran och försöker undvika den.

Samtidigt är vi ologiska nog att, trots kunskapen, inte känna något direkt ansvar för den övergripande faran, tex klimatförändringarna. Trots att vi vet att flyget påverkar klimatet negativt och faktiskt ger klimatförändringen en skjuts mot stupet, sätter vi oss gärna i flygplanet och reser över halva jordklotet.
Det är som om den fara vi känner till, inte berör oss. ”Vad har min insats för betydelse i det stora hela”. En pessimistisk syn som kommer att driva oss åt åt helvete. Om inte vi själva gör det, vem ska annars göra det?
     Jo, om regeringar världen över går samman och gör en ändring? Ja det är väl det som krävs. Men då säjer regeringarna samma sak. ” Om inte alla gör något, varför ska jag göra det?” Och så fritar man sig från ansvar.
    Så vad kan jag göra? Sluta flyga? Om 100 andra flyger? Nja. Pionjärsinsatsen är nog inte bara den personliga insatsen. Pionjärinsatsen måste börja i den politiska sfären.
    Det är trots allt med ökande medvetenhet om att klimatet mer och mer påverkar vårt dagliga liv, som kommer att ge underlag för den stora förändringen i rätt riktning. De politiska besluten kommer att göra vår vardag lite mindre bekväm på ett sätt. Men i valet med ständiga väderutbrott, torka, regn, stormar, är det mer bekvämt att ändra sina levnadsvanor än att utsättas för naturens vrede.
     Därför är det oansvarigt att motverka klimatöverenskommelser, att förneka människans roll i klimatförändringarna, att bara tänka på sin egen tillfälliga bekvämlighet och strunta i de långsiktiga förändringarna i våra livsvillkor.

 

Tjurfäktningen

fredag 23 november 2018

Politikerna hånas för att de inte kan komma överens. Men så här är det. Politik är en förtroendebransch. Har man lovat något så gäller det att hålla fast vid löftet. Annars hamnar man i en svekdebatt. Och det kostar som regel röster eftersom väljarna ställer högre krav på sina politiker än på sig själv. Därför gäller det att hitta en formel som inte ger en svekdebatt men som för regeringsfrågan till sin lösning. 

Valresultatet gör att alla kan hamna i en svekdebatt. Frågan gäller bara vem som vill svika först. Ett rent chickenrace. Och väjer man inte så hamnar man i nyval, vilket vore en katastrof för flera partier. 

Mitt tips den 22 november. M och KD bildar regering. SD stödjer, L och C lägger ner sina röster. C och L åker på en svekdebatt från sina liberala väljare. Men vinner på sin allianstrogenhet vilket blir deras argument. Att man stödjer en regering som tillkommit på stöd av SD är ett surt rönnbär som man får svälja och hoppas på att väljarna glömmer till nästa val om 4 år. 

Nyval är däremot inte undanröjt. Får SD för stor makt, kommer sannolikt C och L att dra tillbaka sitt stöd för den svaga M och KD regeringen och då hägrar nyval. 

Vem som vinner bataljen återstår att se. 

Lögnen som makthavares privilegium

torsdag 25 oktober 2018

När Trump är upprörd över det polariserade offentliga samtalet i USA och beskyller media för fake-news, överdrifter och lögner, så glider han på sanningen. Sanningen är den att Trump är den som i allra högsta grad satt ribban för det offentliga samtalet med uppenbara lögner.

När Muhammad bin Salman, kronprins och premiärminister i Saudiarabien, upprörs över det ”förfärliga” mordet på CBN-journalisten Jamal Khashoggi på konsulatet i Istanbul, glider han, ja snarare halkar han på sanningen. Sanningen är den att MbS inte har några skrupler då det gäller våld mot kritiker och oliktänkande.

När Kent Ekerot upprörs över invandrares beteende med våld och trakassaerier redan under hans skoltid och att detta är typiskt för invandrare, glider han på sanningen. Han berättar själv hur hans filosofi är att inte backa.(Podden SR.se) Den som backar är svag. Alltså ska våld och aggressivitet bemötas med våld och aggressivitet. Därmed sätter SDs fd juridiske talesman ribban för det offentliga umgänget, som får tillskyndare av gänguppgörelser och dito skjutningar att nicka instämmande.

När Tobé (m) är upprörd över att nuvarande regering inte skött det EU-kritiserade gränsskyddet, glider han på sanningen. För sanningen är den att gränsskyddet har varit eftersatt under åtminstone 5 regeringar av olika färger. Alltså även Alliansen 2006-2014.

Varför går vi ständigt på detta halkande på sanningen hos makthavare. Kanske att vi trots allt tror människan om gott, att de egentligen vill väl. Eller att vi glömmer så snabbt att vi på kvällen inte ens kommer ihåg morgonens nyheter. Eller att vi helt enkelt inte orkar bry oss. Eller bara en känsla av maktlöshet. Att ge upp inför det stora och mera uppröras över det lilla, närliggande och fattbara. När blir vi lika upprörda över en makthavares lögn som att en invandrarunge glider på sanningen om sin egen ålder för att slippa helvetet i Afganistan?

Först en ordentlig smäll på den egoistiska käften, så att vi fattar. 

söndag 21 oktober 2018

Jag är nu inne på min 136:e skissdagbok. Den första 1985 anteckningen är att svärfar dör. Sedan har det blivit ett galleri av ideer, tankar, texter, skisser på barn, väntande människor, nonsens, världens elände och mycket annat. 

Det som är mest intressant är att man tänker i sina upptrampade spår. Och har inte lätt att komma ur dem. I bok 81 2004 skriver jag om oro. Varför ska man oroa sig, det går antingen åt helvete ändå, eller inte. Vad kan jag påverka mer än mina egna val. Att Trump är en idiot som kan ställa till det i världen är väl knappast något jag kan påverka. 

Varför oroar man sig? Av moraliska skäl? Förnuftet säger att det finns skäl till oro över tex klimatet, kapprustningen, världsekonomin. Om man inte oroar sig har man inget ansvar. Jag måste oroa mig för att regnskogen torkar bort och isbergen smälter, annars visar jag inget ansvar för jorden och klimatet. Min lilla insats är en del i ett större mönster av positiv utveckling. 

Varför oroar man sig inte? Av egoistiska skäl. Samtidigt som jag oroar mig för klimatet sätter jag mig gärna  i ett flygplan till Spanien eller ger mig ut på en Europaresa på 400 mil i en diesel. För att jag tänker att min lilla insats betyder väl inget. Ja så ologisk är man. Dels detta moraliska ansvar för jorden. Dels denna känsla av obetydlighet för att motivera egoismen.

Vad blir då slutsatsen? Ett egoismen är lika stark som moralismen. Moralismen är övergripande, intellektuell, teoretisk. Egoismen är kortsiktig, populistisk, fysisk och pragmatisk. Se där. Människan i ett nötskal. En ständig kamp mellan moral och egoism. 

Men visar det sig att moralismen har rätt i rent praktisk mening, köper egoisten även moralen. Den dag klimatet verkligen utsätter oss för praktiska problem (se sommarens torka som en försmak) då vaknar egoismen. Och egoismen är också en konstruktiv kraft som kan lösa moraliska problem. Så det finns hopp, men först en ordentlig smäll på den egoistiska käften, så att vi fattar. 

SD=SocialDemokraterna

måndag 07 maj 2018

Hur tänkte (s) valstrateger? Kanske så här. Om vi lägger oss nära SD i invandrarfrågan och ännu närmare M så neutraliserar vi denna heta valpotatis. Om vi dessutom kommer överens med M i den här frågan, så måste man ju marginalisera SD.

Men då måste vi svälja i stort sett allt som vi kritiserat SD för. Men vi har vänt kappan efter vinden förr, så det går nog bra, huvudsaken är att vi behåller makten.

Eller möjligen har strategerna tänkt så här. Det är skillnad mellan SD och S. SD vill ha minskad eller ingen invandring alls pga ivern att hålla Sverige rent från främmande element.

S tar till de här stoppåtgärderna för att de vill ha ordning och reda i staten och nationen.

Det är kanske på pappret olika men resultatet blir det samma. Inhumanism.

Jag tror att denna nya högervridning av S är katastrofal. De som S vill locka tillbaka har en gång visat att de inte tror på den Socialdemokratiska öppna ideologin. Vi som trodde på S som ett bålverk för humanism och mänsklighet är grymt besvikna.

SD-sossarna stannar kvar i SD. Human-sossarna flyttar någon annan stans, kanske till Centern, Miljöpartiet, V eller Fi. Och kvar står S med sin magra rumpa bar på historiskt låga 21 %. i valet i höst.

Medan M på 25% får ensamt regeringsmakten och sluter uppgörelser med de andra i varje enskild fråga.

SD fortsätter sin bittra ökenvandring, kanske på 19 %, men som ett vanligt, extremt högerparti, som organiserar folk som gärna ser angiveri som en bra ingrediens i den gamla folkhemmet av märket SD.