‘Klaive-bloggen‘

Horaces val

tisdag 05 mars 2019

 
”Av hänsyn till Nobelkommittèns bästa väljer jag att avgå”. Sa Horace. 

De cyniska, permanent misstänksamma följarna av Akademins debacle, var inte helt övertygade. Medaljerna på nobelkostymen talar för en man som gärna vill glida runt i de gyllene salarna. Mmmm? Var det verkligen självvalt, eller var det kanske så att det handlar om en ren avsättning. Visst låter den första versionen bättre än den sista? Så om Horace själv fick välja så var nog ”jag valde själv”- versionen den mest smakfulla. 

 

 

 

 

 

Två självmordsbombare

torsdag 28 februari 2019

Båda har med sig en kvast atombomber till kafferepet i Hanoi. Båda är lena i truten och visar att de vill så väl. Den andra taktiken att skälla ut varandra på förskolenivå håller inte förstod de. Nä nu skulle de vara både ödmjuka och förnuftiga. 

Och så spelar de sin teater för världen. Det är bättre att dom gör något än inget alls. Korrekt. Men det enkla ligger inte för dem. Att lita på varandra och ställa om kostnaderna för atomvapnet till civil produktion. Nä det går inte. Vi kan inte lita på en enda jävel i denna värld ekar dessa från sina militärer. 

Och så skiljs de utan att fått något uträttat som det ser ut. Men atomkvasten vissnar inte. Den behöver inte ens stå i vatten. Torkad som en eternell står den där år efter år som ett dött mausoleum över det mänskliga förnuftet. Och båda står med tummen på knappen. Ett tryck, så är de båda döda och med dem miljarder andra människor. 

OM KLIMATET

onsdag 28 november 2018

 

 

 

 

 

 

”Vi människor kommer inte att reagera förrän klimatet påverkar vårt dagliga liv”


”Generally people won´t able to change their habits, ther´s a direct effect on their

day-to-day life”  DION PONCET

 

Dion Poncet came of age in a place almost no one calls home. He was born on a sailboat in Leith Harbour, an abandoned whaling station on South Georgia island. His father, a French adventurer, had met his mother, an Australian zoologist, on a jetty in Tasmania while sailing his boat around the world. The couple started a family in the South Atlantic. For years they traversed the west coast of the Antarctic Peninsula, surveying wildlife in uncharted bays—seals, flowering plants, seabirds—with three boys in tow. Dion was the first.

Rädslan är en stark drivkraft, kanske en av de starkaste hos människan. Att skydda oss för verkliga eller teoretiska faror får oss att oroa oss. Vi skaffar oss kunskap om faran och försöker undvika den.

Samtidigt är vi ologiska nog att, trots kunskapen, inte känna något direkt ansvar för den övergripande faran, tex klimatförändringarna. Trots att vi vet att flyget påverkar klimatet negativt och faktiskt ger klimatförändringen en skjuts mot stupet, sätter vi oss gärna i flygplanet och reser över halva jordklotet.
Det är som om den fara vi känner till, inte berör oss. ”Vad har min insats för betydelse i det stora hela”. En pessimistisk syn som kommer att driva oss åt åt helvete. Om inte vi själva gör det, vem ska annars göra det?
     Jo, om regeringar världen över går samman och gör en ändring? Ja det är väl det som krävs. Men då säjer regeringarna samma sak. ” Om inte alla gör något, varför ska jag göra det?” Och så fritar man sig från ansvar.
    Så vad kan jag göra? Sluta flyga? Om 100 andra flyger? Nja. Pionjärsinsatsen är nog inte bara den personliga insatsen. Pionjärinsatsen måste börja i den politiska sfären.
    Det är trots allt med ökande medvetenhet om att klimatet mer och mer påverkar vårt dagliga liv, som kommer att ge underlag för den stora förändringen i rätt riktning. De politiska besluten kommer att göra vår vardag lite mindre bekväm på ett sätt. Men i valet med ständiga väderutbrott, torka, regn, stormar, är det mer bekvämt att ändra sina levnadsvanor än att utsättas för naturens vrede.
     Därför är det oansvarigt att motverka klimatöverenskommelser, att förneka människans roll i klimatförändringarna, att bara tänka på sin egen tillfälliga bekvämlighet och strunta i de långsiktiga förändringarna i våra livsvillkor.

 

Tjurfäktningen

fredag 23 november 2018

Politikerna hånas för att de inte kan komma överens. Men så här är det. Politik är en förtroendebransch. Har man lovat något så gäller det att hålla fast vid löftet. Annars hamnar man i en svekdebatt. Och det kostar som regel röster eftersom väljarna ställer högre krav på sina politiker än på sig själv. Därför gäller det att hitta en formel som inte ger en svekdebatt men som för regeringsfrågan till sin lösning. 

Valresultatet gör att alla kan hamna i en svekdebatt. Frågan gäller bara vem som vill svika först. Ett rent chickenrace. Och väjer man inte så hamnar man i nyval, vilket vore en katastrof för flera partier. 

Mitt tips den 22 november. M och KD bildar regering. SD stödjer, L och C lägger ner sina röster. C och L åker på en svekdebatt från sina liberala väljare. Men vinner på sin allianstrogenhet vilket blir deras argument. Att man stödjer en regering som tillkommit på stöd av SD är ett surt rönnbär som man får svälja och hoppas på att väljarna glömmer till nästa val om 4 år. 

Nyval är däremot inte undanröjt. Får SD för stor makt, kommer sannolikt C och L att dra tillbaka sitt stöd för den svaga M och KD regeringen och då hägrar nyval. 

Vem som vinner bataljen återstår att se. 

Lögnen som makthavares privilegium

torsdag 25 oktober 2018

När Trump är upprörd över det polariserade offentliga samtalet i USA och beskyller media för fake-news, överdrifter och lögner, så glider han på sanningen. Sanningen är den att Trump är den som i allra högsta grad satt ribban för det offentliga samtalet med uppenbara lögner.

När Muhammad bin Salman, kronprins och premiärminister i Saudiarabien, upprörs över det ”förfärliga” mordet på CBN-journalisten Jamal Khashoggi på konsulatet i Istanbul, glider han, ja snarare halkar han på sanningen. Sanningen är den att MbS inte har några skrupler då det gäller våld mot kritiker och oliktänkande.

När Kent Ekerot upprörs över invandrares beteende med våld och trakassaerier redan under hans skoltid och att detta är typiskt för invandrare, glider han på sanningen. Han berättar själv hur hans filosofi är att inte backa.(Podden SR.se) Den som backar är svag. Alltså ska våld och aggressivitet bemötas med våld och aggressivitet. Därmed sätter SDs fd juridiske talesman ribban för det offentliga umgänget, som får tillskyndare av gänguppgörelser och dito skjutningar att nicka instämmande.

När Tobé (m) är upprörd över att nuvarande regering inte skött det EU-kritiserade gränsskyddet, glider han på sanningen. För sanningen är den att gränsskyddet har varit eftersatt under åtminstone 5 regeringar av olika färger. Alltså även Alliansen 2006-2014.

Varför går vi ständigt på detta halkande på sanningen hos makthavare. Kanske att vi trots allt tror människan om gott, att de egentligen vill väl. Eller att vi glömmer så snabbt att vi på kvällen inte ens kommer ihåg morgonens nyheter. Eller att vi helt enkelt inte orkar bry oss. Eller bara en känsla av maktlöshet. Att ge upp inför det stora och mera uppröras över det lilla, närliggande och fattbara. När blir vi lika upprörda över en makthavares lögn som att en invandrarunge glider på sanningen om sin egen ålder för att slippa helvetet i Afganistan?