Drömlika tankar

Jag vaknade kl 7. Den sista sömnen hade varit orolig, jag hade drömt. I drömmen kom jag för sent, körde fel, gjorde fel, glömde skor. Och kom till personalfesten när repetitionerna redan hade börjat. Repetitionerna? Ja - vi skulle klä ut oss till kor och sjunga något.
 
Sömnen sägs vara ett sätt för hjärnan att reparera små skador som uppstår under dagen. Är drömmen då dessa bortklippta filmsnuttar som hjärnan städar bort? Som inte behövs. Det verkar finnas ett ”ljudspår” på remsorna med förvirrade dialoger. Dessutom ett ”känslospår” som oftast ger obehag och hänger kvar en stund efter uppvaknandet. 

Men hur är det med tankar under dagen. Vi har ju de präktiga, rejäla och rationella som är rätt och logiska. Men vi har också de som far fram och tillbaka, upp och ner, med bild, ljud och känslospår. Inte minst de sista. Dåligt samvete, skam, skuld, obehag, som plötsligt dyker upp, omotiverade, ologiska, obehagliga. Varför dyker de upp? 

Är det bara ”dagdrömmar”? Lika förvirrade och onödiga som de kasserade filmklippen i drömmen?

Eller är det rent av detta som är kreativitet? Att hjärnan och medvetandet hela tiden pröver nya vägar, öppnar nya dörrar för att utmana slentriantänket, helt enkelt för att hitta nya spår. Kanske. Och då är väl i så fall vakentillståndet lika fyllt av förvirring som drömtillståndet. 
Kan kreativiteten vara evolutionärt betingat, att genom att hålla alla dörrar öppna är vi beredda på det oväntade. Och omvänt genom att tänka och göra det oväntade kan vi förvirra en fiende och därmed rädda oss. 

Varför kan man inte förklara varifrån en idé kommer? - Var får du dina idéer ifrån, frågar någon. -Jag vet inte. Det verkar som om jag går in i ett rum, uppfinner uttryck där, går ut och stänger dörren. När jag sedan ser skapelsen undrar jag vem som gjort detta? 
​
Och hur ska man då kunna förklara varifrån jag fått idén? Den behöver föralldel inte vara unik. Oftast är den ett sammilisurum av intryck, symboler, föreställningar, tankar och känslor. Men ska den förstås måste det finnas ett uns av logik. Men behöver den ens förstås?

​Naturligtvis inte. Vi förstår inte skönheten i en solnedgång, varför ska vi då förstå skönheten eller dramatiken i en abstrakt målning. Vi kan ju nöja oss med att uppleva konsten med känslan. Att leda mönster och förklaringar är bara vår vänsterhjärna som vill ha ettord med i laget. Det den inte förstår är bara flum. Men då säjer den högra, kreativa hjärnan att kravet på logiska förklaringar till allt och att det är det som ger en korrekt verklighetebild är minst lika flummigt. Ingen logik utan känslor.