https://www.netflix.com/watch/80097472?trackId=250295373&tctx=2%2C4%2Cf587167a-48ee-4de3-a8f0-072a44fe1212-1880317%2Ce19f044e-cbd2-465d-a5d9-d8feaf9a2073_97982624X3XX1616272656708%2Ce19f044e-cbd2-465d-a5d9-d8feaf9a2073_ROOT%2C   
Jag såg Cai i Bilbao, på Guggenheim 2009. I ett stort rum hade han byggt en installation som bestod en flock av minst 100 vargar i naturlig storlek. Flocken springer och hoppar i en vid båge och landar mot en glasvägg, lufsar därefter tillbaka och hoppar på nytt. Människans destruktiva envetenhet att försöka och försöka igen och varje gång slå i glasväggen. Kanske också en bild av honom själv. Konstnären som varje gång försöker utmana sig själv allt mer. 
Länken här ovan går till en fantastisk film om ett av hans projekt - Himmelsstegen. Med hjälp av en ballong drar han en repsteg hundratals meter upp i luften. Stegen är laddad med fyrverkeri. Kl 3.30 tänder Cai på och elden klättrar upp mot ballongen, som inte syns. Elden bildar en stege upp mot himmelen. Detta var en dröm han haft i 21 år. Nu förverkligade han den som en hyllning till sin 100-åriga farmor, som dog en månad efter att hon via Ipad fått se Himlastegen. Farmodern som alltid trott att han skulle bli en stor konstnär.
Så rätt hon fick. 
Cai är också känd för att måla med svartkrut. Han stryker ut krutet på ett stort papper, täcker med well-papp-kartonger och sten för att tynga ner. Så tänder han på . Efter att röken skingrats och skyddspappret tagits bort, ligger där en jättestor krutmålning, med en nyansrik gråskala som en lavering. 
Han skapade också invidningsfyrverkeriet vid Peking-OS invigning. Ett sällan, eller aldrig skådat fyrverkeri. Som en jättelik himlamålning i alla färger. 
​Cai-Guo-Qiang!!!

Med några få streck på den abstrakta färgytan skapas en berättelse. "Om en sorgsen man" Så enkelt är det. Tecknen sätter fantasin i rörelse, man vill tolka, man vill bygga en berättelse. Och man tolkar som man vill. Tecknen kan lika gärna visa tre blommor och ett fönster. "Ett hem". Den abstrakta färgmålningen kan förmedla färgernas känsla, vara kraftfulla som Rotkohs målningar. Men de kan också vara döda i sin färgprakt. Sätt dit ett tecken och man lämnar färgernas, ibland ointellektuella värld, till den intellektuella. Den som vill tolka tecknen och undra - vad förmedlar de, vad kommunicerar de? Tecknen gör målningen intressantare och mer stimulerande, men också mera skrämmande och provocerande. Färgmålningen kan i värsta fall bara bli en dekor. 

Jag vaknade kl 7. Den sista sömnen hade varit orolig, jag hade drömt. I drömmen kom jag för sent, körde fel, gjorde fel, glömde skor. Och kom till personalfesten när repetitionerna redan hade börjat. Repetitionerna? Ja - vi skulle klä ut oss till kor och sjunga något.
 
Sömnen sägs vara ett sätt för hjärnan att reparera små skador som uppstår under dagen. Är drömmen då dessa bortklippta filmsnuttar som hjärnan städar bort? Som inte behövs. Det verkar finnas ett ”ljudspår” på remsorna med förvirrade dialoger. Dessutom ett ”känslospår” som oftast ger obehag och hänger kvar en stund efter uppvaknandet. 

Men hur är det med tankar under dagen. Vi har ju de präktiga, rejäla och rationella som är rätt och logiska. Men vi har också de som far fram och tillbaka, upp och ner, med bild, ljud och känslospår. Inte minst de sista. Dåligt samvete, skam, skuld, obehag, som plötsligt dyker upp, omotiverade, ologiska, obehagliga. Varför dyker de upp? 

Är det bara ”dagdrömmar”? Lika förvirrade och onödiga som de kasserade filmklippen i drömmen?

Eller är det rent av detta som är kreativitet? Att hjärnan och medvetandet hela tiden pröver nya vägar, öppnar nya dörrar för att utmana slentriantänket, helt enkelt för att hitta nya spår. Kanske. Och då är väl i så fall vakentillståndet lika fyllt av förvirring som drömtillståndet. 
Kan kreativiteten vara evolutionärt betingat, att genom att hålla alla dörrar öppna är vi beredda på det oväntade. Och omvänt genom att tänka och göra det oväntade kan vi förvirra en fiende och därmed rädda oss. 

Varför kan man inte förklara varifrån en idé kommer? - Var får du dina idéer ifrån, frågar någon. -Jag vet inte. Det verkar som om jag går in i ett rum, uppfinner uttryck där, går ut och stänger dörren. När jag sedan ser skapelsen undrar jag vem som gjort detta? 
​
Och hur ska man då kunna förklara varifrån jag fått idén? Den behöver föralldel inte vara unik. Oftast är den ett sammilisurum av intryck, symboler, föreställningar, tankar och känslor. Men ska den förstås måste det finnas ett uns av logik. Men behöver den ens förstås?

​Naturligtvis inte. Vi förstår inte skönheten i en solnedgång, varför ska vi då förstå skönheten eller dramatiken i en abstrakt målning. Vi kan ju nöja oss med att uppleva konsten med känslan. Att leda mönster och förklaringar är bara vår vänsterhjärna som vill ha ettord med i laget. Det den inte förstår är bara flum. Men då säjer den högra, kreativa hjärnan att kravet på logiska förklaringar till allt och att det är det som ger en korrekt verklighetebild är minst lika flummigt. Ingen logik utan känslor.