Varför blir det vissa teckningar till?  Den här började med två gubbhuvuden som sticker upp ur samma skjortkrage. Vad ska jag ha den till? Betyder den något? Vad symboliserar den. Kanske. Tänk att vara ovän med sin siamesiske tvilling-broder. Att förevigt vara oskilaktig utan att kunna skilja sig i det ömsesidiga beroendet. Är det inte så med judarna och araberna?
Under århundranden har de slagits och varit ovänner, diskriminerat och förföljt varandra. I en evig våldsdans med öga för öga tand för tand. Oförsonligheten följer generation efter generation.

Men trots det är de förevigt förbundna med varandra. Med religioner och kultur sprungna ur samma sammanhang. Med den andre som granne. Som bröder. Som Abel och Kain. 
Som siamesiska tvillingar hänger de samman antingen de vill eller inte. 
Fredsprocesser i all ära. Men först måste gubbhuvudena förstå att de sticker upp ur samma skjortkrage, ihopväxta och sammanslingrade. Först då inser de kanske att den eviga våldsspiralen skadar den egna kroppen, eftersom den är den samma för den andra parten. Med lika nerver och känslor, med lika röda blodomlopp, med lika hjärta. Då kanske gubbhuvudena skulle kunna vända sig mot varandra, se varandra i ögonen och säja - Nu skiter vi i det här. Nu sluter vi fred. Nu blir vi bröder på riktigt. 

Potemkinkulisser (egentligt uttal Pattjomkinkulisser) eller Potëmkinbyar [patjå'mkin-] är bedrägliga skönmålningar som är avsedda att dölja en bedrövlig verklighet bakom vackra och förskönande kulisser.
Nu sprids bilder världen över hur stridsvagnar patrullerar gatorna i Visby. Media är där och rapporterar i dramatiska bilder hur militär står på vakt i färjeläget. 
I försvarsbeslutet 2009 ställdes de 14 stridsvagnar som fanns på Gotland undan i förråd. Om de är fler idag? Ja antagligen några till. Men antalet är begränsat. Sveriges försvar förfogar över 260 stridsvagnar. Mot Rysslands ca 20000. Därmed sagt att vapenskramlet på Gotland, som är menat att invagga oss medborgare i någonslags trygghet, är en kuliss. En Potemkinkuliss. 
Det är ett bra exempel på hur krigspropaganda lätt sprids och engagerar människor. Medlet är rädsla. Det gäller att bygga försvarsviljan. Ut på barrikaderna, slå ner ryssen. Och media är som vanligt med på noterna som den nyttiga idiot man är. 
Sanningen är att vi inte har förmåga att sätta hårt mot hårt, åtminstone inte på slagfältet. Här blir vi bara musen som röt. 
Diplomati, samtal, kompromisser, pragmatism - det är det som måste gälla. Genom en klok balansgång, och en portion tur,  lyckades samlingsregeringen under Per Albin Hansson hålla Sverige utanför andra världskriget, trots ilsket tjutande militärer som helst ville se Sverige gå med Nazityskland mot Sovjet. 
Tryggheten ligger inte i 14 stridsvagnar och krigshetsande media. Tryggheten ligger i förståndiga politiska ledare.

Detta är en scen man skulle vilja se. Att dom fegisarna som beordrar skjutningar som själva sitter tryggt på sin röv blir ifrågasatta och icke lydda.
"Gå ihop ni soldater, skapa en gemensam front mot dessa små ynkliga fegisar. Sluta vara maktens redskap. Vägra skjuta."
En armé utan soldater och kanonmat är ingen armé. 

Tolv jätteträd i Amazonas fattade en dag ett viktigt beslut. -Människornas privilegier ska begränsas. De har nu under århundraden utövat diktatorisk makt över oss träd. Samtidig som vi har levererat syre och tagit hand om växthusgaserna. Nu är det slut på denna obalans. Nu är det människorna som ska ta ett steg tillbaka och avsäga sig flera av sina privilegier. Det kommer hädanefter inte att vara tillåtet för dem att hugga ner våra vänner i urskogen. De kommer heller inte att ha rätt att låta sojaplantaget och palmoljan breda ut sig på vår bekostnad. Nu är det slut på det. 

Hur ska det gå till? 
Jo så här.
​
-Vi kallar på vår vän vinden, våra systrar regndropparna, vår farbror elden, vår moster slingerväxterna, våra förfäder bergen, våra bröder molnen och inte minst våra team-mates löven. Vi bildar en gemensam front mot skövlarna. Dom kommer en dag att se att alla deras maskiner har punka och motorer som har skurit, eftersom flickorna frön och svampar har letat sig in i varje del. Varje gång människorna häller diesel i tanken rinner den ut genom ett hål som broder taggväxt har skavt upp. Varje gång yxan ska till att användas blir eggen platt som en pannkaka eftersom moster sten varit i vägen. Och plötsligt är inte den nya vägen farbar eftersom brother slukhål varit framme..

Nu börjar människorna så smått fatta att något har hänt.. 
-Varför är du så taskig mot oss, naturen? frågar dom. Naturen tiger, låter regnet falla och slukhålen öppna sig. 
- VARFÖR??? skriker människorna. Vi ville ju bara våra nära så väl. Vi ville ju ge dom mat, jobb, välstånd. Varför bråkar du med oss? Naturen tiger och låter stormarna storma in över kust och berg. 
- VARFÖR vill du oss inte väl, längre. Vi som tyckte du var så fin. Med dina dofter, dina lätta dimslöjor, dina dalar och kullar, din smekande vind, din rena kyla, din vita snö, din gnistrande sand. Vi tyckte ju så mycker om dig. Och så gör du så här. 
Naturen tiger och låter människorna svälta, frysa, mista sina närmaste, brännas av solen, törsta av brist på rent vatten. 
-DU ÄR JU ELAK!!! skriker människorna förtvivlat och ser ännu inte bjälken i sitt eget öga utan skyller allt på sandkornet i stormens. 

Men så en dag sveper en vind genom skogen. Den tar med sig en svag viskning från de tolv trädens löv. - Vi älskar dig, du människobarn. Vi vill dig väl, viskar en lian. Vi tycker mycket om dig knarrar barken. Vi gillar dig, susar det från säven. Droppar faller från de tolv träden som små genomskinliga hjärtan, sipprar ner i gräsverket, formar sig till en liten stril och kastar sig ut i bäcken bland de tolv trädens rötter. Träden dricker girigt men släpper vidare tillräkligt för att fylla floden och ge de törstande att dricka. 

-Varifrån kommer detta livgivande, frågar sig folk. 
Den svaga viskningen studsar mot molnen, ekar bland himmelens stup och salar och berättar för människorna med en torndöns röst att - ”det livgivande kommer från de tolv träden”. Det är dom som ger dig ditt liv, trots att ni misshandlat dem och deras vänner i skogen i århundranden. Men de förlåter dina synder därför att de ser dig som en del av deras liv. Utan er människor vore vi träd intet säjer de tolv.

Människorna börjar fundera. Det är faktiskt de där tolv som bestämmer. Vi skulle kanske lyssna mera på dom och inte bara klaga över att dom gjort fel och att dom är elaka. Det är ju faktistk vår dumhet och egoism som har förstört för oss själva. 
Folket tänker vidare. Har våra ledare varit bra ledare? Nej, dom har ju inte sett till vårt bästa. Dom har helt enkelt inte vågat säja till oss att - nu får det vara slut. Nu räcker det. Nu får vi ta ett steg tillbaka. Dom sa aldrig det. Åtminstone inte med skärpa. 

Folket ger sig långt in i skogen. Det var ju där dom finns. 
-Vi måste leta upp de tolv och bedyra att vi tror på dom och be dom skona oss, trots att vi syndat. Folket tränger allt djupar in i skogen. 
-Där!!! Där står dom, dom tolv. Kom kom. Men när människorna kommer fram är de stora träden inget annat än ett vanligt träd, visseligen stort, men inte tolv till antalet, utan ett vanligt träd bland sly och ormbunkar. Så går de vidare. Plötsligt ropar någon.
 
-Där!! Där har vi dom. Men icke, besvikna konstaterar de att jätteträdet var ett vanligt träd. Och så fortsätter de. Men folket hittar aldrig de tolv träden. Men medan det strövar omkring letandes iskogen, upptäcker de plötsligt en lian som slingrat ihop sig till ett hjärta. Ett rött lingon här, ett blått blåbär där, en grästorva med mittbena, oen ormbunke med alldeles  prickiga blad. Runt omkring dem dyker det upp fler och fler märkliga, mystiska växter. Den del luktar gott, andra luktar inte alls. 

Men där de letar efter de stora kloka gudaträden finns istället en myriad av liv i alla dess former. Som förundrar dom och lockar dom att ligga ner och titta upp mot trädkronorna, dofta på gräset, känna fukten under skuldrorna, höra suset och bara bli som ett med dessa växter, ett med naturen. Och långt där borta står de tolv träden, som inte synts för bara trän, och släpper ifrån sig lövtunna viskningar, ett rogivande ljud, en skön doft och ett nytt liv. 
Och människorna känner sig mer tillfreds. Inte minst med de tolv träden som hade tagit makten.

- Detta är de rätta ledarna tycker folket
Ungefär så gick det till när de tolv träden tog de viktiga politiska besluten och fick med folket in på en helt ny väg, eller rättare den gamla, naturliga som prövats i årtusenden, den som människan i sin enfald inte trodde betydde något utan bara var helt omodern. 

Även den mest egoistiske känner sig rikast av alla, njuter av tillvaron och påstår att han har en av det tolv på sin tomt.

Hur ska vi få oss människor att ge upp våra privilegier? Denna miljardskock människor som vant sig vid det ljuva livet, ska plötsligt ge avkall på sina drinkar, lyxresor, joints, flotta middagar, caffelattar, kindkyssar med någon de hatar mm bara för att rädda någon jävla djungel. Pessimistiskt? Jag det finns nog fog för det eftersom världen hela tiden, trots all kunskap, gör felprioriteringar, som tex att lägga miljarder på upprustning och falsk trygghet. Men den dualistiska människan har också en förnuftig sida. Det som inte politikerna förmår, pga att de måste ha mandat av sina väljare plus att de suboptimerar (ser till sin egen personliga vinning) det driver marknadskrafterna igenom. Det händer jättemycket inom den gröna industrin. Det är den som kommer att växa framöver, inte oljeindustrin. Det är den som genererar de smarta lösningarna. Det är den som tar fram alternativ till vårt slöseri med jordens resurser. "Vi ska inte motverka marknadskrafterna, vi ska ta dem i vår tjänst" sade en gång Per Albin Hansson. Vi ska ta dem i vår tjänst. Dvs använda den kraft som till syvende och sist finns hos den enskilda människan - egoismen, att göra det bra för mig, att överleva. Som i sig är otrevlig om bara den får råda. Den måste styras och ledas av ett socialt ansvar och av politiker som är framsynta nog att ta de beslut som styr krafterna åt rätt håll. 

Verkshöjd betyder att något uppnår en nivå av personligt skapande, och är ett juridiskt begrepp som används inom upphovsrätten för att avgöra när en skapare av ett verk med vissa restriktioner har ensamrätt till detta. Verkshöjd är ett mått på ett verks originalitet, individualitet och dess självständighet. Verkshöjd innebär att ett verk inte ska ha kunnat framställas av någon annan, oberoende av den förre. Verkshöjden inbegriper inte idéerna, motivet eller innehållet i ett verk, utan dess unika form, uttryck och gestaltning. Ett verk som vem som helst skulle kunna komma på har mycket låg verkshöjd och ger inte de speciella förmåner till skaparen av verket, som ett verk av godkänd verkshöjd ger. 
Har Vilks rondellhund det som krävs för sk verkshöjd. 
Har den en unik form. Nej. formen är skissartad som inte kräver speciellt stor konstnärlig skicklighet. 
Har den ett unikt uttryck. Ja till viss del  
Konstnärliga uttryck och verk är en integrerad del av kulturlivet, vilket innebär att utmana förutfattade meningar och att granska de idéer och koncept som finns i det kulturella arvet
 Är det en unik gestaltning? Ja 
Ordet gestalta betyder ”att ge något en form och en mening genom att visa upp det” och det handlar om att visa, d v s att ge läsaren en bild.  

Alltså har, enligt ovanstående definitioner, Vilks rondellhund en verkshöjd. Och varje del i verkshöjden omfattar en konstnärlig frihet. 
FORM -unik form
UTRYCK - utmanar förutfattade meningar
GESTALTNING - visa upp form och mening

Idag, kristihimmelsdag, rensar jag tavelförrådet i källaren. De har legat orört i flera år. Jag säljer ut till rövarpris. Gör en utställning i garaget, bjuder in grannarna, säljer för pris som de själva sätter. Från 1 krona till 1000. 
Det känns som en stor lättnad. Här har funnits ett Feng Shui. Något som tagit plats i hjärnan. Nu ska det bort. Denna spretiga samling. 
Nu ska det sås nya från, med nya uttryck, nytt material, nya idéer. 
Jag blir aldrig någon konstnär i den meningen att jag i själ och hjärta definierar mig som en sådan och som underställer mig dess krav. Nä jag kommer alltid att förbli en amatör som aldrig kan sluta teckna och måla. Jag vet att jag är ganska bra. Men saknar ändå de häftiga kraft som en bra konstnär kan uppvisa. Det har aldrig gnistrat om mina grejer, varesig texter eller bilder. Kanske för att mitt temperament inte ligger utanpå, utan ligger svalt under ytan och inte har behov av att komma ut. 

Tavlor med gubbar/gummor Jag vill berätta en historia om varje bild jag gör. Vem är personen, varför gör hen si och så.
1.
Han slank in på cafét. Törstig, torr i strupen. Han slår sig ner med sin pilsner, knäcker kapsylen, häller upp och drar två djupa klunkar, som en drunknande efter luft. Men idag är det inte som vanligt. Det sitter en annan man, en okänd, vid bordet jämte. Känner han honom? Känner han igen honom? Vem är han? En obehaglig känsla av igenkännande, men inte vad, börjar rulla upp från maggropen, där nyss med välbehag två svälj pilsner landade. Han sneglar över axeln. Den okände blinkar förstulet, igenkännande mot honom. Va i?— stöter han på mig? En klunk till, en förstulen blick. Vem i h-e?
-Tjena brorsan säjer den okände. Brorsan
- Jag har ingen bror, säjer han.
-Visste du inte det? Du har haft en bror i 63 år.

2.
-Jag är präst säjer den okände.
-Ja ha, och vad gör du som präst då?
-Jag är resande i skuld och skam. Och nu tänker jag sälja en hög med skam till dig. Du som sitter här och tar en pilsner på ljusa förmiddagen.
Sa prästen med sin vippande, solkiga prästkrage.
-För utan skuld och skam vore du intet. Då vore du ingen människa. För se - människans hjärna är bra på att lagra alla de blamager och skämmiga händelser i ditt liv. Att du sa si och så. Att du gjorde ditt och datt. Att du ogillas av kreti och pleti. Och det har vi i kyrkan förstått att använda. Och hela tiden påminna dig om dina misstag, blamager och tveksamheter som människa. Och trycka ner dig. Och få dig mör. Och få dig att tvivla på dig själv. Då kommer vi med lösningen. Tron på vårt påhitt att det finns en makt som kan förlåta alla dina blamager. Och den som förlåter har också ett övertag. Det är han som väljer att förlåta, inte du. Så passa dig jävligt noga för att inte ta emot förlåtelsen och därmed erkännandet att du är en syndig, skämmig människa. Sa prästen medan han beställde en pilsner på ljusa förmiddagen.
3.
Ändlöst låg det simmiga, kladdiga bordet framför honom, belyst av en grå dager som sipprade in genom den kladdiga rutan. Prästens ansikte speglade sig i en pöl av utskvimpat öl. Ett rött blodsprängt öga blickade elakt mot honom och hans pilsner denna ljusa förmiddagen. Skam och skuld och hundratals blamager tyngde honom.
- MEN VA FAEN. Sa han och drog näven i prästpölen så det stänkte upp på den vippande solkiga prästkragen.
-VIK HÄDAN du helvetespräst.
- Jag tror ej på någon Gud Fader allsmäktig. Ej heller på hans enfödde son. Ej heller på den helige ande. Jag tror på människan som utan skam och skuld kan ta sig en pilsner en tidig tisdagsförmiddag. Skuldens och skammens budbärare är du präst. Skulden och skammen är ditt påhitt. Liksom Gud och annat tokigt. Du är en konspirationsmakare som har hittat på för att kväva oss människor till underkastelse. Vik hädan präst.
​- Får jag en pilsner till!
4.
Prästen reste sig, torkade av sig ölskvimtep, blängde surögt på mannen och lommade sakta ut ur lokalen. Var hans gud nöjd med denna ljusa förmiddag. När nu kände han skuld och skam över att han inte lyckats med sitt uppsåt att tynga pilsnermannen.