Tavlor med gubbar/gummor Jag vill berätta en historia om varje bild jag gör. Vem är personen, varför gör hen si och så.
1. Han slank in på cafét. Törstig, torr i strupen. Han slår sig ner med sin pilsner, knäcker kapsylen, häller upp och drar två djupa klunkar, som en drunknande efter luft. Men idag är det inte som vanligt. Det sitter en annan man, en okänd, vid bordet jämte. Känner han honom? Känner han igen honom? Vem är han? En obehaglig känsla av igenkännande, men inte vad, börjar rulla upp från maggropen, där nyss med välbehag två svälj pilsner landade. Han sneglar över axeln. Den okände blinkar förstulet, igenkännande mot honom. Va i?— stöter han på mig? En klunk till, en förstulen blick. Vem i h-e? -Tjena brorsan säjer den okände. Brorsan - Jag har ingen bror, säjer han. -Visste du inte det? Du har haft en bror i 63 år. 2. -Jag är präst säjer den okände. -Ja ha, och vad gör du som präst då? -Jag är resande i skuld och skam. Och nu tänker jag sälja en hög med skam till dig. Du som sitter här och tar en pilsner på ljusa förmiddagen. Sa prästen med sin vippande, solkiga prästkrage. -För utan skuld och skam vore du intet. Då vore du ingen människa. För se - människans hjärna är bra på att lagra alla de blamager och skämmiga händelser i ditt liv. Att du sa si och så. Att du gjorde ditt och datt. Att du ogillas av kreti och pleti. Och det har vi i kyrkan förstått att använda. Och hela tiden påminna dig om dina misstag, blamager och tveksamheter som människa. Och trycka ner dig. Och få dig mör. Och få dig att tvivla på dig själv. Då kommer vi med lösningen. Tron på vårt påhitt att det finns en makt som kan förlåta alla dina blamager. Och den som förlåter har också ett övertag. Det är han som väljer att förlåta, inte du. Så passa dig jävligt noga för att inte ta emot förlåtelsen och därmed erkännandet att du är en syndig, skämmig människa. Sa prästen medan han beställde en pilsner på ljusa förmiddagen. 3. Ändlöst låg det simmiga, kladdiga bordet framför honom, belyst av en grå dager som sipprade in genom den kladdiga rutan. Prästens ansikte speglade sig i en pöl av utskvimpat öl. Ett rött blodsprängt öga blickade elakt mot honom och hans pilsner denna ljusa förmiddagen. Skam och skuld och hundratals blamager tyngde honom. - MEN VA FAEN. Sa han och drog näven i prästpölen så det stänkte upp på den vippande solkiga prästkragen. -VIK HÄDAN du helvetespräst. - Jag tror ej på någon Gud Fader allsmäktig. Ej heller på hans enfödde son. Ej heller på den helige ande. Jag tror på människan som utan skam och skuld kan ta sig en pilsner en tidig tisdagsförmiddag. Skuldens och skammens budbärare är du präst. Skulden och skammen är ditt påhitt. Liksom Gud och annat tokigt. Du är en konspirationsmakare som har hittat på för att kväva oss människor till underkastelse. Vik hädan präst. - Får jag en pilsner till! 4. Prästen reste sig, torkade av sig ölskvimtep, blängde surögt på mannen och lommade sakta ut ur lokalen. Var hans gud nöjd med denna ljusa förmiddag. När nu kände han skuld och skam över att han inte lyckats med sitt uppsåt att tynga pilsnermannen.
0 Comments
Leave a Reply. |
Hans KlaiveLusten att skriva Arkiv
December 2022
Kreativitet |
Proudly powered by Weebly