När naturen tar de nödvändiga politiska besluten

Tolv jätteträd i Amazonas fattade en dag ett viktigt beslut. -Människornas privilegier ska begränsas. De har nu under århundraden utövat diktatorisk makt över oss träd. Samtidig som vi har levererat syre och tagit hand om växthusgaserna. Nu är det slut på denna obalans. Nu är det människorna som ska ta ett steg tillbaka och avsäga sig flera av sina privilegier. Det kommer hädanefter inte att vara tillåtet för dem att hugga ner våra vänner i urskogen. De kommer heller inte att ha rätt att låta sojaplantaget och palmoljan breda ut sig på vår bekostnad. Nu är det slut på det. 

Hur ska det gå till? 
Jo så här.
​
-Vi kallar på vår vän vinden, våra systrar regndropparna, vår farbror elden, vår moster slingerväxterna, våra förfäder bergen, våra bröder molnen och inte minst våra team-mates löven. Vi bildar en gemensam front mot skövlarna. Dom kommer en dag att se att alla deras maskiner har punka och motorer som har skurit, eftersom flickorna frön och svampar har letat sig in i varje del. Varje gång människorna häller diesel i tanken rinner den ut genom ett hål som broder taggväxt har skavt upp. Varje gång yxan ska till att användas blir eggen platt som en pannkaka eftersom moster sten varit i vägen. Och plötsligt är inte den nya vägen farbar eftersom brother slukhål varit framme..

Nu börjar människorna så smått fatta att något har hänt.. 
-Varför är du så taskig mot oss, naturen? frågar dom. Naturen tiger, låter regnet falla och slukhålen öppna sig. 
- VARFÖR??? skriker människorna. Vi ville ju bara våra nära så väl. Vi ville ju ge dom mat, jobb, välstånd. Varför bråkar du med oss? Naturen tiger och låter stormarna storma in över kust och berg. 
- VARFÖR vill du oss inte väl, längre. Vi som tyckte du var så fin. Med dina dofter, dina lätta dimslöjor, dina dalar och kullar, din smekande vind, din rena kyla, din vita snö, din gnistrande sand. Vi tyckte ju så mycker om dig. Och så gör du så här. 
Naturen tiger och låter människorna svälta, frysa, mista sina närmaste, brännas av solen, törsta av brist på rent vatten. 
-DU ÄR JU ELAK!!! skriker människorna förtvivlat och ser ännu inte bjälken i sitt eget öga utan skyller allt på sandkornet i stormens. 

Men så en dag sveper en vind genom skogen. Den tar med sig en svag viskning från de tolv trädens löv. - Vi älskar dig, du människobarn. Vi vill dig väl, viskar en lian. Vi tycker mycket om dig knarrar barken. Vi gillar dig, susar det från säven. Droppar faller från de tolv träden som små genomskinliga hjärtan, sipprar ner i gräsverket, formar sig till en liten stril och kastar sig ut i bäcken bland de tolv trädens rötter. Träden dricker girigt men släpper vidare tillräkligt för att fylla floden och ge de törstande att dricka. 

-Varifrån kommer detta livgivande, frågar sig folk. 
Den svaga viskningen studsar mot molnen, ekar bland himmelens stup och salar och berättar för människorna med en torndöns röst att - ”det livgivande kommer från de tolv träden”. Det är dom som ger dig ditt liv, trots att ni misshandlat dem och deras vänner i skogen i århundranden. Men de förlåter dina synder därför att de ser dig som en del av deras liv. Utan er människor vore vi träd intet säjer de tolv.

Människorna börjar fundera. Det är faktiskt de där tolv som bestämmer. Vi skulle kanske lyssna mera på dom och inte bara klaga över att dom gjort fel och att dom är elaka. Det är ju faktistk vår dumhet och egoism som har förstört för oss själva. 
Folket tänker vidare. Har våra ledare varit bra ledare? Nej, dom har ju inte sett till vårt bästa. Dom har helt enkelt inte vågat säja till oss att - nu får det vara slut. Nu räcker det. Nu får vi ta ett steg tillbaka. Dom sa aldrig det. Åtminstone inte med skärpa. 

Folket ger sig långt in i skogen. Det var ju där dom finns. 
-Vi måste leta upp de tolv och bedyra att vi tror på dom och be dom skona oss, trots att vi syndat. Folket tränger allt djupar in i skogen. 
-Där!!! Där står dom, dom tolv. Kom kom. Men när människorna kommer fram är de stora träden inget annat än ett vanligt träd, visseligen stort, men inte tolv till antalet, utan ett vanligt träd bland sly och ormbunkar. Så går de vidare. Plötsligt ropar någon.
 
-Där!! Där har vi dom. Men icke, besvikna konstaterar de att jätteträdet var ett vanligt träd. Och så fortsätter de. Men folket hittar aldrig de tolv träden. Men medan det strövar omkring letandes iskogen, upptäcker de plötsligt en lian som slingrat ihop sig till ett hjärta. Ett rött lingon här, ett blått blåbär där, en grästorva med mittbena, oen ormbunke med alldeles  prickiga blad. Runt omkring dem dyker det upp fler och fler märkliga, mystiska växter. Den del luktar gott, andra luktar inte alls. 

Men där de letar efter de stora kloka gudaträden finns istället en myriad av liv i alla dess former. Som förundrar dom och lockar dom att ligga ner och titta upp mot trädkronorna, dofta på gräset, känna fukten under skuldrorna, höra suset och bara bli som ett med dessa växter, ett med naturen. Och långt där borta står de tolv träden, som inte synts för bara trän, och släpper ifrån sig lövtunna viskningar, ett rogivande ljud, en skön doft och ett nytt liv. 
Och människorna känner sig mer tillfreds. Inte minst med de tolv träden som hade tagit makten.

- Detta är de rätta ledarna tycker folket
Ungefär så gick det till när de tolv träden tog de viktiga politiska besluten och fick med folket in på en helt ny väg, eller rättare den gamla, naturliga som prövats i årtusenden, den som människan i sin enfald inte trodde betydde något utan bara var helt omodern. 

Även den mest egoistiske känner sig rikast av alla, njuter av tillvaron och påstår att han har en av det tolv på sin tomt.