TRIANGLE OF SADNESS: Reptilhjärnan och den tunna, civiliserade hinnan.

Jag såg den igår kväll. 

Ruben Östlunds styrka är att han sätter upp en spegel framför näsan på oss. Han river ner det välpolerade och visar tydligt hur vi människor egentligen är under ytan, när den tunna hinnan av civiliserat beteende ersätts av reptilhjärnan när det bränner till. 

TRIANGLE OF SADNESS
Triangle of sadness är indelat i tre avsnitt, helt olika varandra. Men den genomgående tråden handlar om makt och jämlikhet. 
Alltifrån vem som ska betala restaurangnotan - han eller hon?
Till det extrema klassamhället på en lyxkryssare och vem som får ta hand om spyorna. 
Till den öde ön, som en grupp passagerare spolas i land på, där den som kan fixa mat och eld blir den som tar makten. 
Till punchen där ordningen återställs med bristande jämställdhet. 
Övertydlig - ja kanske, men det gör inget. Varför linda in när man kan säja som det är. 

MÄNNISKANS KARKTÄR
Ruben Östlund gör en analys av människan. Vi är varken bättre eller sämre än så här. När vi får möjlighet till makt tar vi den. Där finns en tydlig jämställdhet. 

Är detta en förenklad schablon av människans karaktär? Utgångspunkten är makt och vad vi förmås att göra om vi har makt. Maktutövandet landar alltid i frågan om jämställdhet. Den som har makt är inte beredd att ge upp sitt privilegium. Makten skapar en identitet som vi inte är beredda att överge. Hur plågsamt är det inte att se Sverige, vars identitet har varit, jämställdhet och världsmedborgarsamvete till att nu reduceras till antiempati. 

Är det inte kanske det SDs framgångar handlar om. Nu ges utrymme åt andra delar i människokaraktären. Nu är det inte längre den som säjer att vi ska hjälpa andra och kanske uppoffra något sjäva. 

BEVARA MAKTEN
Nu gäller det att bevara vår makt över de som har det sämre. Det är ju bevars bekvämt att kunna se ner på någon och beordra människor att göra det man inte själv vill göra. 

SD hymlar inte om människan. Vi är själviska maktmänniskor som skiter i jämställdheten. Ett reptilhjärnetänkande. Medan i den tunna hinnan finns just det civiliserade, mänskliga rättgheter, fördelning av makt, ekonomi etc. När det brinner till skiter vi i miljön, det är viktigare att jag kan köra bil som jag villl. 

Jag tänker - ja vi måste rädda klimatet och miljön. men lik förbannat kör jag bil, flyger, köper onödiga saker som belastar miljön. Jag tänker att andra måste ta beslutet om att rädda klimatet, så hakar jag på. Men hur länge? När restriktionerna börjar kännas i plånbok och i kylskåp, då rinner den tunna ytan bort. Min tunna hinna kan också lätt krackelera oavsett vad jag tror om mig själv. 

PESSIMISM
Triangle of sadness är egentligen djupt pessimistisk. Oavsett våra ambitioner, så är det ändå i makt och ojämlighet vi landar. 

Betyder det att SD ska ges all rätt? Nej. Sett till historien har den tunna hinnan blivit något tjockare. Att bekräfta reptilhjärnan och förneka den tunna hinnan gör inte livet på jorden bättre. Vi måste fortsatt kämpa för att bygga på den tunna hinnan och framförallt, som Ruben Östlund, våga tala om våra grymma, primitiva sidor.